|
|
|
|
Tuesday 05 January 2010 |
           
|
Jag känner för att skriva av mig lite i sorgen och vad passar bättre än att berätta om alla mina lyckliga stunder med min älskade Ásta… Det började 1991 med att jag köpte Brenna som var dräktig, men det väntade fölet ingick inte i köpet utan skulle tillbaka till säljaren när det var avvant. Fölet som föddes var Ásta, ett fuxsto med mycket temperament. Pappa var Gustur frá Stykkishólmi. Brenna var min ridhäst under några år och jag tyckte väldigt mycket om henne, sommaren 1995 blev hon hastigt sjuk och var tvungen att avlivas. Då kom jag att tänka på Ásta som nu var tre år och jag fick köpa henne. Hon var väldigt speciell, fick inte vara med i flocken utan fick hålla sig i utkanten, men hon fick en bästis och det var Annelis Frekja. Ásta var även väldigt sur i boxen som unghäst, gillade inte när man höll på med henne, inte typisk islänning alltså. Men ändå, eller just därför, uppstod ett väldigt starkt band mellan oss. Jag longerade henne och gjorde lite ledarskapsövningar när hon var fyra år, året Ásta fyllde fem åkte hon och Frekja till Magnus Lindqvist på inridning och allt gick jättebra. Magnus varnade mig att hon skulle kunna vara envis och vägra gå framåt och det stämde, när Anneli red iväg på Frekja så stannade Ásta kvar på gården och rörde hon sig så var det bakåt... Hon skulle ju bara testa mig så klart och till slut rann det över och jag gav henne några ordentliga spörapp (jag????) och efter det var det inga problem. Vi har varit med på ganska många kurser tillsammans, hon har alltid varit lättlastad och trevlig att ha med sig. Rolig att rida då hon hade fyra rena gångarter. Vi tävlade två gånger och första gången hade jag som mål att inte komma sist och hör och häpna, vi kom på delad tredjeplats tillsammans med Ove Alm! Gissa om jag var stolt över Ásta den dagen. Visserligen var det en helt annan nivå på tävlingarna då jämfört med idag, men ändå. Nästa gång vi tävlade sa Ulrika Wendéus som var domare till mig att det var något som inte stämde i Ástas rörelsemönster. Jag hade känt en längre tid att det inte kändes bra men varken jag eller någon annan kunde säga vad det var. Under dom sista fem-sex åren har hon blivit onormalt andfådd (hyperventilerat) för ingenting, likadant där, in på kliniken men dom hittade inget fel. För tre år sen fick hon fång som aldrig ville ge sig och det konstaterades att hon även led av Cushing, en tumör på hypofysen. Hon repade sig från fången och sattes på livstids medicinering för Cushing. Efter många månaders vila fick jag äntligen sätta igång henne försiktigt, åh vad lycklig jag då. Sen hade vi en underbar tid som hon mådde jättebra och verkligen var framåt på ridturerna, vi deltog på en hubertusritt hos Iréne och det var en upplevelse även om Ásta var väldigt stressad för hon tyckte det var så kul. För ett år sen fick hon spatt och så började allt om med vila och sakta igångsättning. Hon var en fighter och var så tålmodig all sin tid i sjukhagar och ensam halva dygnen och hon kom igen! Men på julafton fick hon fång igen och den här gången var det mycket värre, det såg något ljusare ut för någon vecka sen då hon fick börja ta små skrittpromenader på gräs och både Ásta och jag var så lyckliga och jag började hoppas. Men sista dagarna har det bara blivit värre och hon har haft ont trots medicinering. Så i samråd med vår underbara veterinär Stina bestämde vi att hon skulle få somna in här hemma och sista dygnet fick hon faktiskt gå ut och in som hon ville och beta det korta gräs som fanns (nästan ingenting) och Stina hade gett henne all smärtlindring hon kunde få. Så hon fick ett sista dygn i frihet ( har stått inne i fem veckor) tillsammans med sina gamla kompisar Myrkvi och Dyngja och hon somnade in medan hon mumsade müsli för fullt… Det var fruktansvärt att ta farväl av henne innan Stina kom, min underbara dotter var med vid slutet så jag slapp det. Det låter konstigt men det känns som en lättnad att det är över, det är som om ett lugn har spridit sig i mig. Har nog innerst inne mått lite dåligt sista åren av att Ásta har varit dålig från och till. Jag kommer aldrig mer att hitta en sån kompis som Ásta har varit men jag hoppas på att hitta en trevlig ridhäst framåt våren så kan jag ta det lite lugnt med Heba. Ásta blev 17 år.
Brúnka var min första häst och kom till mig redan när hon var sex
månader gammal.
F: Léttir frá Akureyri
M: Glóa frá Lauftún Venus
importerade jag från Norge när hon var 14 år gammal och hon var en
underbar häst som jag haft många
F:
Jarpur frá Kambakot
M: Brúnka frá Kambakot Sanna som
är mamma till Brúnka ovan, fick jag överta när hon var nio år gammal. En
otroligt vänlig och mjuk häst
F:
Neisti frá Skollagróf
M: Kjöng frá Svignaskarði Brenna
köpte jag av Barbro Beckström, Tölt i Väst 1991 för att ha som
turridningshäst, men hon var så underbar att
Gutti
föddes med en defekt rygg, såg ut som en puckel på ena sidan och
dessutom var ryggraden sned.
F:
Röðull frá Hvoli
M: Púma frá Arabæ Mist köpte jag av
Tim Kvick, Silverkedjan år 2000. Mist minns man speciellt för hennes
stora och vackra ögon,
F:
Hugur frá Hofsstaðaseli
M: Fold frá Núpi Tína har jag
också köpt från Silverkedjan men fick tyvärr inte ha henne alla år som
jag hade räknat med.
|
|||||||||||||||||||
Webbplatsen uppdaterades Tuesday 05 January 2010
